Jag är rädd för att jag inte kommer kunna sluta när jag väl nått 52 kilo. Jag anser att jag är någorlunda frisk från mina ätstörningar men det är så lätt att falla tillbaka. Min pojkvän skulle dock inte låta mig gå ner för mycket. Jag börjar känna att 49, som jag tidigare har vägt, skulle vara bra. Jag vet dock rent logiskt att det inte skulle vara bra alls.
När jag vägde 49 kilo (BMI 16,9) tycker jag ändå att jag var kurvig. Jag hade (och har) relativt stora bröst (hade 65 E i BH-storlek vilket motsvarar 75 C i kupstorlek, eller 80 B osv.) och jag hade (och har) markerad midja och höfter. Ett waist–hip ratio (midja i förhållande till höfter) på 0,65 vilket är mer "extremt" än vad som räknas som perfekt (0,7). Så jag kan ändå inte ha sett så hittar inte ordet ut även om folk sa att jag var alldeles för smal/benig/blaha.
Jag tycker att min kropp var fin även om det inte är så snyggt att vara så smal att revbenen går att räkna. Jag hade också en massa ådror över magen. De börjar komma tillbaka. Tecken på avsaknad av underhudsfett.
-----------
Jag har diskat flera ton disk nu. Duktiga jag! Diskstället är överfullt (vi behöver diskmaskin!). Tänkte slänga massa sopor också och jag överväger fortfarande möjligheten att städa. Träna lite ska jag också göra.
Vädret kaosar fortfarande. Suck.
-----------
Tänker på Lea hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentera jättemycket! Vi blir så glada :)