Det är otroligt tärande att svaja i psyket så mycket som jag nu gör.
Jag trodde verkligen att jag skulle må bra under en ganska lång tid, och att om jag skulle börja må dåligt så skulle det ske gradvis. Men icke.
Nu befinner jag mig väldigt djupt ner sen några dagar tillbaks, fyllan i torsdags underlättade tillfälligt men sen var det raka vägen ner igen. Jag hatar att göra folk omkring mig besvikna, de trodde ju att allt var på väg upp och nu förstör jag för alla genom att må dåligt. Jag hör besvikelsen i deras röst när jag på frågan "hur är det?" svarar "det är inte så bra...".
Lägenheten börjar se kaotisk ut och diskberget växer sig allt större, det kräver enorma ansträngningar för att gå ut med hunden och telefonen svarar jag inte längre i.
Jag borde dessutom ta en dusch, borsta tänderna och äta något. Men det känns som väldigt stora projekt.
Jag försöker förstå hur jag fungerar, men jag får inget grepp om mig själv.
Lilly, jag försöker finnas för dig så mycket jag kan. Jag önskar att jag kunde göra mer och skulle kunna få dig att må bra.
Lea
Lilly - det är bra att du förstår att du förstör din kropp om du tänker banta ned dig igen.
SvaraRaderaOch tankarna på vikten och utseendet kommer nog aldrig att försvinna, bara kunskapen om att kunna hantera dem.
Lea - Du gör ingen besviken, saken med psykiskt sjuka (avsett på vilket sätt), är att man måste ta oss med det goda OCH det dåliga.
Annars fungerar det inte.
Andra behöver inte kunna förstå oss, bara acceptera att det inte alltid är bra.
Hoppas du kan finna styrka, och om du skulle diska, se det som ett stort steg framåt ! =)
Kramar till er båda