Det är som om mitt liv är en enda lång längtan efter att något ska hända. Men ingenting händer och jag vet att det är bara är jag som kan förändra det hela. Problemet är att jag inte har orken. Jag är nästan konstant uttråkad men jag orkar liksom inte... Jag vill lägga mig ner och stirra upp i taget samtidigt som jag vill göra någonting. Någonting vettigt. Att åka och shoppa idag var för mig en stor grej. Att göra en sån sak skulle de flesta se som något litet och enkelt. För mig var det ett mentalt utpumpande projekt men eftersom jag har en bra dag kändes det helt okej.
Så fort en liten känsla av ork kommer försöker jag greppa tag i den och göra något, vad om helst. Jag inbillar mig att det ska ge mig mer ork att göra andra saker men det tycks inte bli så.
Jag kan inte ta hand om mig själv alls, min psykolog och mina föräldrar fixar alla grejer med försäkringskassan, sos, försäkringsbolag etcetera.
Jag känner mig som ett litet efterblivet barn.
Jag vet precis vad du menar med att inte ha någon ork och att någon annan får fixa allt. Jag tycker det är jättejobbigt.
SvaraRaderaMen min syster som tagit sig ur en flera år lång jobbig depression sa något bra här om dagen. Hon sa att man kunde göra EN jobbig sak om dagen. Och sen ingenting mer jobbigt. Att man liksom känner att man iaf klarade en sak. Det kan vara ett telefonsamtal, gå till psykologen, skolan, eller till och med en sån sak som att äta kan vara EN sån sak. Jag ska försöka det. För att inte fastna i sitt handlingsförlamande tillstånd som man lätt gör i en depression. Kramar!
hjärtat <3
SvaraRaderasv: Jag håller verkligen med dig. Då är det ju bättre att använda sig av ett ord som inte kan misstolkas :)