Övergrepp.

Obehagliga minnen av ett övergrepp dök upp i huvudet på mig idag. Jag pratade med min pojkvän om det och det gjorde det hela bättre.
För dryga tre år sedan hamnade jag i en brutal sexuell situation som kom att påverka mig väldigt mycket. Till skillnad från många andra utnyttjade flickor skuldbelade jag inte mig själv men jag mådde ändå mycket, mycket dåligt.
Ont revbenen. Skrapsår. Halvstukad fot. Blod ur analen. Blodutgjutning. Halsont invändigt och utvändigt. På väg hem, fattade inte vad som hänt. Förstod att det var våldtäkt först när en vän till mig fick höra om det och sa det till mig.
Det hela ledde till att jag utvecklade dysmorfofobi, inbillad fulhet. Jag tror att det beror på att Han sagt till mig att jag är ful. Jag kunde knappt se mig i spegeln. Jag ansåg mig vara fulast i hela världen och jag sminkade mig två timmar om dagen. Som mest sminkade jag mig i sex timmar. Under två års tid äcklades jag av mitt utseende. Nu klarar jag av att gå ut nästan osminkad, ett gigantiskt framsteg för mig.
Jag mår inte längre dåligt av händelsen men det smärtar ändå när det dyker upp. Minnena gör ont. Det stora sveket är det värsta. Han hade en gång i tiden stått mig så nära, varit en av mina närmsta vänner.

Detta är det mest osammanhängande inlägg jag skrivit men det går inte att få ihop det bättre än så.
Jag har aldrig tidigare skrivit om det.
Nu har jag gjort det.
Det känns bra.