Det är otroligt tärande att svaja i psyket så mycket som jag nu gör.
Jag trodde verkligen att jag skulle må bra under en ganska lång tid, och att om jag skulle börja må dåligt så skulle det ske gradvis. Men icke.
Nu befinner jag mig väldigt djupt ner sen några dagar tillbaks, fyllan i torsdags underlättade tillfälligt men sen var det raka vägen ner igen. Jag hatar att göra folk omkring mig besvikna, de trodde ju att allt var på väg upp och nu förstör jag för alla genom att må dåligt. Jag hör besvikelsen i deras röst när jag på frågan "hur är det?" svarar "det är inte så bra...".
Lägenheten börjar se kaotisk ut och diskberget växer sig allt större, det kräver enorma ansträngningar för att gå ut med hunden och telefonen svarar jag inte längre i.
Jag borde dessutom ta en dusch, borsta tänderna och äta något. Men det känns som väldigt stora projekt.
Jag försöker förstå hur jag fungerar, men jag får inget grepp om mig själv.
Lilly, jag försöker finnas för dig så mycket jag kan. Jag önskar att jag kunde göra mer och skulle kunna få dig att må bra.
Lea