lördag 26 februari 2011

Om jag hade vetat

Om något högre väsen hade berättat för mig att mitt liv skulle bli som det blev så skulle jag ha tagit livet av mig när jag var 14. Allt lidande jag har gått igenom... Det har inte varit värt det.

Stesolid

Jag vet inte om Stesoliden alls hjälper. Ska nu äta ytterligare 5 mg på dagen så nu är dosen 5+10+5. Det känns otäckt med beroenderisken. Jag har fortfarande ångest men inte lika stark så pillren kanske hjälper ändå.
Jag ska träffa min psykolog redan på måndag vilket känns väldigt bra. jag hoppas på att fixa helgen.
Igår var jag riktigt dum. Gjorde frostskador på vaden och har nu stora röda märken och sveda. Jag kan inte förklara varför, det bara var så att jag var tvungen att skada mig. Jag brukar aldrig skada mig. Oroväckande som f-n att jag gjort det nu.
Jag kom på en bra sak! Äntligen kan jag dricka grapefruktjuice! Jag har ju slutat med buspiron nu och eftersom grapefruktjuice ökar buspironens effekt med ungefär 100 % har jag varit tvungen att avstå  vilket har varit trist eftersom jag älskar grapefrukt.

Jag är helt medveten om att jag skrivit så illa nu att jag framstår som en defekt mellanstadieelev.
Förlåt.

fredag 25 februari 2011

Galenskap?

Det känns som om jag faller samman och dör. Jag är klarare i huvudet nu än då men allt känns fortfarande så konstigt. Mina föräldrar kommer äntligen komma hem idag. Jag behöver dem. Jag hoppas så innerligt att jag blir rak i huvudet snarast. Jag fixar inte det här och är rädd att förlora kontrollen helt. Jag vill vara frisk. Mina tankebanor är så förvirrade. Jag är galen.
Jag ska kanske få höjd Stesolid hoppas det gör saker bättre.
Jag har sovit utan nitrazepam nu i fyra eller tre nätter tror jag. Det betyder att jag inte är beroende tror jag. Det är bra. Men inget känns bra.

torsdag 24 februari 2011

Vad är poängen...

...med att existera?

Vilka är ni?

Vi har ganska många läsare varje dag och jag undrar vilka ni är! Skulle vara kul om alla som läser kommenterade och berättade lite om er :) då blir vi glada!

onsdag 23 februari 2011

Jag mår verkligen inte bra

Har verkligen inte mått bra. Träffade psykolog idag (hon är bäst). Stesoliden och Zyprexan gör mig trött. Jag vaknar på morgonen helt borta och det första jag ska göra är att ta likadana tabletter som orsakade tröttheten. Det känns lite.. Ja. Utmattande. Jag sover i alla fall bra och har inte ätit vare sig nitrazepam eller Propavan på två nätter. Jag ska inte äta några sömntabletter i natt heller om jag kan låta bli.
Just för tillfället känner jag mig hyfsat normal och jag hoppas verkligen att det beror på tabletterna och att det inte handlar om en tillfällig uppåtdipp (om det nu är ett ord).
Psykolog pratade om att lägga in mig om det inte blir bättre. Jag skulle kunna gå med på det om det inte vore för att jag måste ta hand om hundarna. Om läget inte har förbättrats eller om det har blivit värre när föräldrarna kommer hem så tror jag att jag ska gå med på att bli inlagd trots att jag avskyr det.
Självskadetankarna kommer och går.

Jag hatar att vara bipolär.
Jag kommer aldrig sluta vara det.
Jag kommer behöva äta mediciner hela livet.
Bipolär sjukdom är en kronisk sjukdom som inte kan spontanläka.

måndag 21 februari 2011

Stesolid och Zyprexa

Jag är sjuk i huvudet. Var hos psykiater och psykolog idag. De bytte ut min buspiron mot Stesolid och jag fick Zyprexa i stället för Abilify. Min hjärna är inte som den ska. Ibland är bara 10 % av mig närvarande nu är kanske 70 % närvarande så jag kan tänka någorlunda. Jag har nu tagit en Stesolid och en Zyprexa. Hoppas bli normal. Meningen är att jag ska äta Stesolid morgon middag kväll och Zyprexa morgon och kväll. Det ska jag för jag äter alltid mina piller som jag ska. De ville lägga in mig men jag sa nej och fick turligt nog som jag ville.
Jag är inte frisk. Jag trodde aldrig att jag skulle bli såhär. Mina föräldrar är i USA så mina syskon och jag måste ta ut hundarna. Vi har ett schema för det och det krävs så mycket för att jag ska klara av att göra det jag ska. Jag känner mig så konstig. Hoppas verkligen att tabletterna fungerar så att jag blir normal och kan tänka rakt. Känner mig så konstig. Jag tänker att jag kanske inte behöver äta nitrazepam till natten om jag äter dessa piller. Det är bra eftersom jag är rädd att bli beroende av nitrazepamen. Jag är rädd att bli beroende av Stesolid också men jag ska inte äta det så länge tror jag så det är nog ingen fara.
Min pojkvän satte diagnosen "lite knasig" på mig. Galghumor. Jag älskar honom.
Nu ska jag ta en cigarett tror jag.

fredag 18 februari 2011

Lyrica?


 På måndag är det tänkt att jag ska börja med Lyrica, jag har hört både bra och dåliga saker om den medicinen så det ska bli intressant att testa. Hoppas att den kan stabilisera mig lite. Nu mår jag visserligen rätt bra, men jag vet att det när som helst kan bli jobbigt igen.

Imorgon kommer Lilly och en till vän över till mig, det var väldigt länge sen vi sågs alla tre så det ska bli jättemysigt. Vi lär dock ta det lite lugnt med alkoholen med tanke på Lillys psykiska tillstånd. Men det är nog lika bra, vi tenderar att spåra ur fullständigt när vi dricker.

Sorry för att jag skriver lite hackigt, det blir nog bättre snart ska ni se.

Puss Lea

Gränspsykotisk/sjuk i huvudet?

Jag har haft psykotiska drag till och från senaste kanske veckan. Därav dålig uppdatering. Känner mig någorlunda stabil bitvis, fullständigt ur balans annars. Nu är jag typ stabil. Det har jag varit hela dagen. Annars: Jag får för mig konstiga saker, världen känns surrealistisk, jag får paranoida drag, jag är väldigt förvirrad och glömmer vad jag gjort, vad jag är och vad som har hänt. Jag har inte koll på dagar och tid. Jag ska träffa min psykiater och min psykolog på måndag. Jag både hoppas och hoppas inte att jag ska få mer mediciner. Hoppas för att jag vill bli normal, hoppas inte för att jag äter så mycket piller redan och vill fungera utan fler.
Jag har haft starka tankar på att skada mig själv, något jag annars bara har när jag är riktigt djupt depressiv (och det anser jag inte att jag är nu). Jag var nära att ta alldeles för mycket sovpiller och jag har känt behov av att skära upp armen. Jag är rädd att jag i lägen då jag helt kommer bort från verkligheten ska göra något väldigt dumt utan att vara medveten om det. Ibland är det som om bara kanske 10 % av mig är närvarande och att jag är i ett konstigt ludd. Delar av min hjärna är (känns) borta. Jag har känslor som inte går att beskriva i ord. Min psykolog säger att jag är gränspsykotisk och att hon inte tror att det kommer bli värre. Jag tycker om min psykolog. Hon sa att jag kan bli inlagd men jag kan inte. Mina föräldrar är i USA och jobbar och mina syskon och jag måste dela på ansvaret att ta ut hundar och laga mat. Jag måste hålla mig i verkligheten.
Jag tycker att jag fick ihop ett läsbart inlägg, det är bra.

/Lilly

torsdag 17 februari 2011

Hej igen!

Okej, länge sen sist. Väldigt länge sen...

Detta har hänt:

Jag har fyllt år, jag blev firad vid 3 tillfällen och hade det underbart alla gånger. Tack Lilly för världens finaste presenter!

Jag har blivit hundägare, och det är helt lovely! Jag har verkligen saknat att ha hund, min lilla tjej får mig att må så mycket bättre! Jag "tvingas" gå ut flera gånger om dagen, och det gör underverk för mitt psyke.

Jag har slutat med Concerta, och har varit utan den i lite mer än en månad, men ska snart ge den en ny chans...

Hur som helst, jag mår rätt bra och kommer nu börja skriva i bloggen igen. :)

Puss på er!
Lea

Prenumerera!

Alla borde trycka på knappen till höger och prenumerera på vår blogg! Då blir vi glada :D

söndag 13 februari 2011

Modellande, fest, äckelmättnad

Mätt som en gnu. Totalt proppmätt. Känner mig uppblåst och gigantisk.
Gårdagen var en bra dag och tydligen ska jag bli jättefotograferad snart. Saker har planerats över mitt huvud men det känns okej. Frisör, nagelteknolog, sminkös, proffsfotograf och världens mest underbara klänning ska vara inblandade. Jag avskyr ju att vara med på bild men jag känner att jag inte kan tacka nej till en sån här sak. Detta är något som alla flickor tycks drömma om, alla förutom jag. Fotografen ska övningsfota mig för att bota min kameraskräck, troligen nu i dagarna. Hon är hur rar som helst så det känns faktiskt bra.
Jag är stolt över att jag vågar utmana mina fobier, för ett år sedan hade jag fallit ihop i en död hög bara av tanken på att göra en sak som denna. Förmodligen kommer en liten Sobril behövas men det känns okej det med. Dessutom är det ett tag kvar och jag har bestämt mig för att inte oroa mig i förväg eftersom det är så onödigt. Kontraproduktivt.
För att återgå till gårdagen. Jag träffade flera trevliga människor på festen, kände från början bara tre som var där men det funkade ändå! Kanske är jag inte så socialt defekt som jag en gång var. Är jag på väg åt rätt håll, ur det depressiva? Jag hoppas verkligen det. Jag är inte så oföretagsam, rädd, ångestfylld och nojig som jag varit den senaste tiden (läs: de senaste 18 månaderna). Kanske jag kan bli "normal". Åh, vad jag önskar det!

lördag 12 februari 2011

Gårdagen och fest i kväll

Gårdagen gick bra, jag piggnade till och hade riktigt roligt med mina vänner. En Sobril krävdes förvisso men det känns okej. Idag ska ska jag på en fest och jag tror att jag kommer ha kul. Det känns helt fantastiskt att kunna känna att saker är kul och att orka göra något! Ett stort steg för mig även om det bara är ibland jag har ork.
Jag borde börja göra mig i ordning redan nu eftersom jag vet hur långsam jag kan vara. Jag ska försöka ta mig ork till det.

Nu sitter jag här alldeles skakig på grund av för mycket kaffe. Jag kan knappt skriva. :)

Kram till alla!

fredag 11 februari 2011

Ovilja att äta och restaurangbesök

Ikväll ska jag iväg till en restaurang med min pojkvän och träffa några vänner. Jag hoppas verkligen att jag kommer orka det, det skulle vara jättekul! Jag borde väl egentligen börja fixa mig i ordning redan nu, duscha, sminka mig och sånt. Men jag har fortfarande inte ork att göra de små, små sakerna. Om en timme senast har jag bestämt att jag ska gå in i duschen. Kanske borde jag äta något också, har bara druckit kaffe och en energidryck idag. Problemet är att jag ju säkert kommer äta en massa mat på restaurangen och jag vill därför inte få i mig något redan nu. Eftersom delar av min orkeslöshet kan bero på matbrist känner jag att det ändå vore klokt att äta något litet. Vi får se, det kanske blir en smörgås.

Lista över saker jag inte orkar göra

  • Sminka mig
  • Duscha
  • Städa
  • Borsta katterna
  • Klä på mig
  • Gå ut genom dörren
  • Ringa en kompis
  • Läsa tidningen
  • Läsa en bok
  • Borsta håret
  • Diska
Vid närmare eftertanke tror jag inte att jag orkar göra något alls. Att jag orkat skriva detta poänglösa inlägg är en bedrift.

Väl sammansatt frukost! Typ.

Nu har jag ätit frukost bestående av tio piller (fem olika sorter) samt kaffe. Känns som om jag fått med hela kostcirkeln! Man måste ju ha en varierad kost :) Tänkte ta en energidryck också och kanske ännu ett piller. Vi får se.

torsdag 10 februari 2011

Jag orkar inte!

Det är som om mitt liv är en enda lång längtan efter att något ska hända. Men ingenting händer och jag vet att det är bara är jag som kan förändra det hela. Problemet är att jag inte har orken. Jag är nästan konstant uttråkad men jag orkar liksom inte... Jag vill lägga mig ner och stirra upp i taget samtidigt som jag vill göra någonting. Någonting vettigt. Att åka och shoppa idag var för mig en stor grej. Att göra en sån sak skulle de flesta se som något litet och enkelt. För mig var det ett mentalt utpumpande projekt men eftersom jag har en bra dag kändes det helt okej.
Så fort en liten känsla av ork kommer försöker jag greppa tag i den och göra något, vad om helst. Jag inbillar mig att det ska ge mig mer ork att göra andra saker men det tycks inte bli så.
Jag kan inte ta hand om mig själv alls, min psykolog och mina föräldrar fixar alla grejer med försäkringskassan, sos, försäkringsbolag etcetera.
Jag känner mig som ett litet efterblivet barn.

Onödig shopping

Nu har jag varit och shoppat. Jag var rädd att väskan som jag ville ha skulle hinna ta slut innan jag nått "rätt" BMI. Känner mig lite dum som handlade den i förtid men jag har bestämt att jag får använda den först när jag gått ner så det känns okej. Jag hittade ett par skor jag tittat på tidigare men som jag ansett vara för dyra. De var nu nedsatta med 75 % så jag valde att köpa dem. Eftersom jag inte har någon som helst självkontroll köpte jag även fyra silverberlocker som sammanlagt kostade drygt 500 kr. Jag har drabbats av en total berlockfixering och kunde inte låta bli. jag ska ge mig själv shoppingförbud! Det är inte hållbart i längden att handla som jag gör och särskilt inte med tanke på att min ekonomi är begränsad. Jag berättade inte för min pojkvän om berlockerna vilket ger mig lite dåligt samvete, men jag kände att det andra alternativet, att berätta, skulle göra mer skada än nytta.
Jag tror att jag lever över mina tillgångar och det är inte alls bra.

Vikt och kroppsuppfattning

Idag har jag en bra dag efter vad det verkar. Det känns som om det kommer hålla i sig. Jag har gått ner lite i vikt vilket känns bra men jag väger fortfarande vad jag anser vara för mycket. Jag förstår att min kroppsbild inte är realistisk men jag känner mig så stor. För stor. Jag har bestämt att jag får köpa en väska som jag tycker om när mitt BMI understiger en viss siffra. Jag hoppas att min självkontroll kommer vara på topp och att jag inte ska "råka" äta mer än vad som känns bra.
Min mardröm är att jag ska gå upp en klädstorlek (överstiga storlek 34 och ha en jeansstorlek större än 25). Det får inte hända. Mina storlek 0-jeans sitter tajtare än vad de brukar och det gör mig nervös. Det känns som om mina armar är fettiga och det äcklar mig. Senaste veckorna har jag ätit för mycket och tränat för lite. Nu är vädret väldig kasst och jag har därmed inte heller möjlighet att promenera, något jag behöver.
Jag satsar på att äta vitamintabletter och andra tillskott eftersom det minskar hungerkänslorna och gör att jag inte tappar hår, bryter naglar och blir i alltför dåligt fysiskt skick.
Jag vet aldrig hur jag ska avsluta inlägg på ett bra sätt, få till ett bra slut. Så jag nöjer mig med att avsluta med att... Äsch, ingenting.

tisdag 8 februari 2011

Lea-dags!

Om ett par timmar ska jag träffa min finaste Lea. Jag är fortfarande sjuk men det känns någorlunda stabilt nu. Vi har inte setts på fyrtio evigheter så det ska bli kul :) Vi hade tänkt dricka gin och tonic och bli allmänt berusade.
Har hällt i mig massa cocillana och fortsatt äta glass. Sju igår, bara två hittills idag. Verkar hurusom vara en bra kur!
Gud vad jag skriver illa nu för tiden. Jag skyller på att jag är sjuk.

måndag 7 februari 2011

Fortfarande ganska sjuk

...och idag har jag ändå tryckt i mig fem glassar, två värktabletter med kodein samt whiskey. Det känns lite bättre i alla fall och jag hoppas att det är helt bra till imorgon då jag ska träffa Lea. Det var så längesen och jag saknar henne massor!

----------------------

Snart ska jag försöka orka ta mig till apoteket för att hämta ut coccilana. Då borde jag bli frisk!

söndag 6 februari 2011

Helt sjukt sjuk

Nu har jag drabbats av en förkylning. Eftersom jag i regel aldrig är fysisk sjuk på något sätt trots mina dåliga vanor så är jag jätteförvånad över hur det känns. Knasig i halsen, snuvig, märklig känsla i kroppen, småfebrig, utmattad, hostig... Jag är verkligen inte van vid det. Jag kommer inte ihåg när jag var såhär senast. Jag orkar ingenting, orkar knappt skriva.
Min pojkvän är så rar, han gick och köpte glass till mig och lite annat som man blir tjock av. Jag är glad att han bryr sig :)

Nu ska jag fortsätta tycka synd om min hals.

lördag 5 februari 2011

Övergrepp.

Obehagliga minnen av ett övergrepp dök upp i huvudet på mig idag. Jag pratade med min pojkvän om det och det gjorde det hela bättre.
För dryga tre år sedan hamnade jag i en brutal sexuell situation som kom att påverka mig väldigt mycket. Till skillnad från många andra utnyttjade flickor skuldbelade jag inte mig själv men jag mådde ändå mycket, mycket dåligt.
Ont revbenen. Skrapsår. Halvstukad fot. Blod ur analen. Blodutgjutning. Halsont invändigt och utvändigt. På väg hem, fattade inte vad som hänt. Förstod att det var våldtäkt först när en vän till mig fick höra om det och sa det till mig.
Det hela ledde till att jag utvecklade dysmorfofobi, inbillad fulhet. Jag tror att det beror på att Han sagt till mig att jag är ful. Jag kunde knappt se mig i spegeln. Jag ansåg mig vara fulast i hela världen och jag sminkade mig två timmar om dagen. Som mest sminkade jag mig i sex timmar. Under två års tid äcklades jag av mitt utseende. Nu klarar jag av att gå ut nästan osminkad, ett gigantiskt framsteg för mig.
Jag mår inte längre dåligt av händelsen men det smärtar ändå när det dyker upp. Minnena gör ont. Det stora sveket är det värsta. Han hade en gång i tiden stått mig så nära, varit en av mina närmsta vänner.

Detta är det mest osammanhängande inlägg jag skrivit men det går inte att få ihop det bättre än så.
Jag har aldrig tidigare skrivit om det.
Nu har jag gjort det.
Det känns bra.

fredag 4 februari 2011

Lea!

Sötaste Lea fyller alldeles strax år och jag ska över till henne med paket och falsksång. Vill gärna lägga ut en bild på presenterna men då kommer kanske Lea se och det vill jag inte :)
Jag ska träffa Lea vid fyra och ser jättemycket fram emot det. Tiden går för långsamt. Det var ett bra tag sedan vi sågs och jag saknar henne väldigt. Det är lustigt hur man kan fästa sig så vid vissa människor!
Jag är fortfarande en studie i utmattning men kommer se till att vara pigg när Lea och jag ses. Vi ska dricka alkohol hade vi tänkt, något ingen av oss gör särskilt ofta.
Jag förstår mig inte på mig själv, jag sover och sover och ändå är jag hysteriskt trött redan lagom till frukost. Tänk om det är något seriöst fysiskt fel på mig? Tänk om jag har en fysisk sjukdom? Det har jag ju aldrig haft om man bortser från några förkylningar.
Nog om min defekta sömn. Det jag vill få skrivet är att Lea är bäst!

Tusen grattis till Lea!

onsdag 2 februari 2011

Så ångestfylld

Ångesten tuggar på mig igen. Jag har motvilligt tagit en Sobril för att dämpa den och hoppas att det kommer hjälp något. Helst vill jag kunna hantera det hemska känslorna själv. Jag vill inte behöva starka tabletter för att klara mig. Jag äter ju fyra mediciner dagligen redan, livsuppehållande skulle jag kalla dem. Det finns folk som undviker Alvedon för att de inte vill ta tabletter. Det känns intressant då jag själv behöver 15 piller om dagen för att existera, ibland fler.
Tänk vad mycket jag hade kunnat göra om jag varit frisk. Jag vill bli frisk så oerhört gärna. Jag orkar inte må såhär, jag är rädd att tappa hoppet om att bli normal igen, något jag faktisk var i tre år.
Tre saker: Ångest, orkeslöshet, extremt dåligt självförtroende. Om de tre sakerna suddades ut skulle jag kanske kunna leva normalt.